Alla inlägg under juni 2009

Av M. - 15 juni 2009 12:21



Vi hängde lite i sandlådan, jag och knattarna. Storebror lekte blötlek vid vattenspridaren, Lillebror samlade grus. Sol, vind, vatten och grus. Härligt :)


Då kommer andra barn. Vi känner dom ganska väl, vill jag påstå. Lillasyster A går på samma dagis. Goa ungar, trevlig familj. Med sig har dom en kusin. Deras mamma går hem för att fixa fika, barnen stannar i sandlådan med sin morfar.


Barnens morfar säger till Storebror: "Din tröja är för stor."

Storebror: "Det är den inte alls."

Morfadern: "Det är den visst, ärmarna är för långa."


Morfadern igen: "Du har alldeles blöta byxor."


Jag kan hålla med om fakta: Tröjan är för stor och byxorna var blöta. Men hallå? Vaddåda?


Barnen leker. Storebror härjar vid vattenspridaren, Lillebror samlar grus och dom andra barnen leker i rutchkanan. En mormor uppenbarar sig. Hennes uppsyn är, om möjligt, ännu bistrare än morfaderns. Dom flyttar sig till bänkarna och borden och inväntar fikan.


Efter en liten stund kommer Storebror till mig. Han är ledsen. Han sitter dyblöt i mitt knä och kramar mig hårt. Han gråter lite.


"Vad har hänt?"

"Jag får inte leka med dom."

"Jaså, har A sagt det?"

Storebror skakar på huvudet.

"Vem sa att du inte får leka?"

Storebror svarar inte.

"Var det en av dom vuxna?"

Storebror nickar.

"Var det tanten?"

"Hon sa att A ska leka med sin kusin."


A och kusinen leker. Jag försöker muntra upp Storebror att leka. Kanske leka med As storebror? Det går inte så bra, Storebror drar sig undan, han vill bara gå hem. Jaja, det är ändå dags att gå hem och äta.


Innan vi går in så måste jag bara fråga. Måste markera... Jag måste... Jag måste visa Storebror att jag står på hans sida!


Jag, den konflikträdda, tar mod till mig. Jag tar Storebror i famnen och går fram.


"Ursäkta, men jag måste fråga... Sa du att Storebror inte fick vara med och leka?"

"Nä... Verkligen inte."

"Han kom till mig och sa att du hade sagt att A skulle leka med sin kusin."

"Nä. Dom leker väl här tillsammans. Jag sa bara att A skulle leka med sin kusin."

"Okej. Men Storebror uppfattade som att han inte fick vara med då."

"Vi satte oss här för vi ska fika sen, förstår du."

"Nej, jag pratar inte om det, jag frågar bara vad du sa. Storebror trodde att han inte fick vara med. Det var ju synd, tycker jag."

"Alla kan väl leka tillsammans i sandlådan."

"Bra, jag ville ändå fråga. Det måste jag ju."


Märk att denna mormor inte mött min blick under hela samtalet. Hon stirrar rakt fram på morfadern. Hon gillade nog inte att bli frontad med det hon sagt. Jag tror att hon skämdes. Jag vill tro det, i alla fall.


Sen gick vi in. Jag frambringade allt mitt sista kvitter och kvittrade hejdå till barnen i lådan. Det är ju bara glada, goa ungar i en sandlåda.


Men jag darrade. Fan, vad jag darrade. Så jävla arg. Hemska morföräldrar, hu!


M.



ANNONS
Av M. - 13 juni 2009 21:31



Jag har inte ens tid att vara irriterad eller deppig.


Jag tror jag håller på att stressa sönder mig.


Men vet ni? Jag har köpt en spikmatta! Yohooo! Det behövde jag, va? Men hallå? Var det inte meningen att man ska ligga på den och sms:a? -bäst att passa på när man har en stund, tyckte jag...


Skrev just ett sms till min kära vän C: "Ska t vårdcentralen på mån, hoppas jag. Nej, förresten på tis. Mån har vi ju kalas :)"


Jag kan knappt gå. Har så jävla ont i fotfan. Jag haltar som Zeb Macahan, linkar omkring. Jobbigt att köra, det är kopplingsfoten. Jag kör på trean hela tiden, bråttombilar får spatt på mig. Tutar och gör finger åt mig.


Dom stressar nog också.


På jobbet har jag en diger att-göra-lista. Saker som måste hinnas med, saker jag borde gjort typ förra året. Ska vara klart innan semestern. En hel del tråkigt skrivblä. Idag bakade jag kaka istället för att skriva. Skjuter upp, skjuter fram.


Och här hemma ligger jag steget efter och sen två steg och tre och...


Måste skriva protokoll, också.


På måndag kalas.


På tisdag kanske vårdcentral.


Och nu kom jag plötsligt på: Fan, räkningarna! Måste nu, typ igår. Jävla krångel med autogiro, jag får fnatt!


En snabbscanning av läget: Räkningarna, då... Sen sy dyna till kökssoffan, städa fågelburen, diska, rama in teckningar, sortera (allt vi äger), prata med Gubben, vattna, tvätta, bajsa, planera semester, planera föräldraledighet, fila naglarna, spela spel med barnen, läsa, sy knappar, vara ute i friska luften, städa bilen, städa toan, gå med komposten, äta (glömmer det ibland och sen undrar jag varför jag mår illa), skapa (vill skapa nått, vadsomhelst), ringa vårdcentralen, tvätta mattor, gå på Liseberg, fira Midsommar, sluta halta, skriva protokoll, ligga på spikmattan, göra i ordning ett eget rum åt Storebror, boka om tid för vaccinering och jobba, jobba.


Tror fan att jag inte hinner vara tjurig! Ingenstans är jag fri från stressen. Det finns ingenstans att gömma sig. Den finns överallt, överallt finns saker jag borde, måste eller vill.


Semester? Åh, det är mycket som skall hinnas med på semestern...


Måste ändra på nått, änna dåva. Hur fan jag nu ska hinna det ;)


M.


******************************'  *****


PS.


Påminner mig om en artikel jag såg för många år sedan: "Bli kvitt din stress på 60 sekunder"


Borde sparat den där tidningen...

ANNONS

:)

Av M. - 12 juni 2009 14:09



Vet inte vem av oss som är stoltast...


M.

Av M. - 12 juni 2009 07:49



Gubben har tvättat och jag har hämtat tvätten från tvättstugan. Han sitter vid datorn och drömmer om någonting. Då kommer jag in med tvättkorgen och vill göra ett litet förtydligande. I följande scen står jag i hallen och Gubben sitter vid datorn. Han släpper den inte med blicken under hela tiden. Klockan på väggen är halv 10 på kvällen.

 

Jag: ”Jo, jag skulle vilja förklara en grej… Vet du varför jag tjatar om att jag vill att du vränger strumporna innan du lägger dom i tvättkorgen?”

 

Han: ”Mmmm…”

 

”Dom blir inte rena. Kolla här.”

 

”Jamen, du sa ju att jag skulle tvätta i 40 grader, ursäkta mig då.”

 

”Men du, jag menar inte SÅ. Jag vill bara förklara varför jag vill att du vränger strumporna när jag ska tvätta. Detta är varför. Dom blir inte rena. Det var bara det.”

 

”Fan, vad du håller på, jag har hört det nu!”


"Ja, du kanske hör. Men du lyssnar inte. Jag pratar ju inte om det du svarar på."


"Vad ska jag svara, då? Duger det inte vad jag svarar?"

 

”Men du svarar ju på nått annat. Du har ju inte hört, du tror ju att jag pratar om hur DU har tvättat! Det gör jag inte, jag pratar om varför jag vill att du ska vränga strumporna för att underlätta för mig när JAG ska tvätta.”

 

”Jag har hört det!”

 

”Men du lyssnar fortfarande inte. Du svarar ju på vad du TROR att jag säger. Kan du inte bara lyssna och svara på det jag VERKLIGEN säger?”

 

”Men jag svarar ju! Herreguuud!”

 

”Nej, du svarar inte. Du svarar på nått annat. Du tittar inte ens på mig.”

 

”Men snälla, jag pratar ju om dom jävla strumporna! Vafan är det med dig?”

 

”Men jag pratar ju inte om hur du har tvättat! Du behöver inte försvara dig. Jag ville bara visa dig varför jag vill att du ska vränga strumporna. Du behöver inte titta, strunt i det.”

 

”Men vafan, lägg strumporna i tvättkorgen igen, då!”

 

”Det har jag gjort. Jag går ut nu. Hejdå.”

 

”Nu får la du ta och ge dig, gud vad du håller på! Inget jag gör blir visst bra.”

 

Han tar sin tekopp och går till TV:n. Jag går ut.

 

Tja, det var då jag gick på den där gråtpromenaden. En helt misslyckad promenad för jag hade glömt min plånbok och kunde inte köpa godis.

 

M.

  

Av M. - 10 juni 2009 00:41



Jag såg en intervju med Ann Heberlein ikväll. Av hela intervjun var det en sak som fastnade hos mig. Det var kanske inget nytt, egentligen. Men orden kom ut där. Ord som jag aldrig har tänkt. Bara haft en känsla av dom.


Hon sa att hon kände sig rädd att berätta för människor att hon inte är lycklig.


Jag hade gått på gråtpromenad i regnet. Jag gick och grät och jag var arg och hatade. Sen tänkte jag att jag behöver ju inte skriva om det i bloggen. Det är liksom onödigt. Ännu onödigare att skriva varför.


Så kom jag hem och såg intervjun med Heberlein. Hon har faktiskt berättat för alla som vill läsa. Trots att hon kände sig rädd.


Nu är det en viss nyansskillnad mellan mig och Heberlein (jag är bara normalsur och normalledsen). Men vad jag ville säga var att jag tycker att det är svårt att fläka upp den ledsna och arga sidan av mig. Och när jag inte är på poppitopp är det följdaktligen liiite trögt att blogga.


Jag är inte så modig.


Sen vill jag ju inte tråka ut er.


M.



Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se