Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av M. - 4 februari 2009 22:15



Alltså:


Vi förälskade oss i en dansk designsoffa. Det visade sig att den skulle kosta typ fyrtiotusen kronor eller nått sånt helt groteskt mycket. Det var ju uteslutet, tyckte vi.


Så vi köpte en likadan -fast begagnad på Blocket. Den var lavendelblå och fanns i Stockholm. Lite sliten, men det skulle ju gå att köpa ny klädsel. För tvåtusen, vilket klipp! Då kan man ju köpa ny klädsel. Efter lite problem med betalning (säljaren ville ha kontanter innan hon släppte soffan och vi ville betala efter alla konstens regler) var det dags att få soffan till Göteborg.


Gubben anlitade en speditionsfirma, det kostade väl en rejäl peng, men soffan var ju fortfarande betydligt billigare än fyrtiotusen, så okej!


Vi hystade ut vår gamla soffa. Sen kom inte den nya soffan. Vi ringde chauffören. Han hade tagit en liten omsväng till Skottland. Men vår soffa skulle snart tillbaka till Sverige, inga problem! När han ändå hade oss på tråden passade han på att fråga: ”Ursäkta, men har ni betalt för soffan? Den är ju rätt sliten… Där satt vi på golvet i vardagsrummet och väntade med andan i halsen på att vår fina designsoffa (?) skulle komma om ett par dagar.


Soffan kom. Solblekt lavendelblå och klädseln var genomsliten. Men det var faktiskt inte så illa som vi trott. Men det visade sig också att det inte var en dyr dansk designsoffa. Det var en annan finsoffa som kanske kostar tjugofemtusen ny. Inte fyrtiotusen.


Okej, en sån besvikelse kan man ju komma över ganska fort. Det var ju fortfarande ett klipp!


Vi tog med oss barnen till dyra möbelaffären för att beställa en ny soffklädsel. En bit inne i affären, under trappan, fanns pärmarna med möbeltyger. Vi skiftade mellan att kolla i många pärmar där i dunklet och samtidigt försöka rädda svindyra sparkbilar i trä undan knattedöden. Vi bestämde oss till slut för en sandfärgad klädsel till vår soffa. En beige. Det funkar ju till allt, allt!


Vi beställde. Den skulle kosta tiotusen kronor. Det var ju liiite mer än vad vi hade tänkt att en soffklädsel skulle kosta. Soffan var sålunda inte längre jättebillig, men den var nästan precis som vi ville ha den. Och den hade ju varit ännu dyrare om vi hade köpt en ny. Så okej, vi grät bara en stund, sen samlade ihop oss och bestämde oss för att vara nöjda.


Allt väl :)


Stopp! Ropa inte hej! Nej, nej.


Soffklädseln kom med budfirma några veckor senare. Gubben var hemma och packade upp den. Han såg färgen… Han kastade sig på telefon till firman som syr soffklädslar och hojtade att vi hade väl för fan inte beställt en GUL klädsel, vi hade ju beställt en GRÅ!!!


Jag kom hem lite senare och kunde upplysa Gubben. Nej, nej vi hade inte beställt grå klädsel utan sandfärgad. Kanske var det inte ökenguldsand, förvisso… Vi hade nog tänkt oss en mer beige… Men jag insåg snart att detta faktiskt var den färg vi råkat beställa där i dunklet. Vansinnigt många tygprover som läggs mot varann under en trappa, lite stillsam stress när barnen försöker riva flådiga affären… Jo, vi hade nog beställt gul klädsel. Definitivt inte en grå! Inte så särskilt beige. Vi skulle inte kunna reklamera den. Vi skulle få leva med gult, det är ju inte bara att köpa nytt, liksom…


Och gult är nog den enda färg som jag aldrig ville ha i mitt hem, jag hatade gult! Nu hade jag gult för tiotusen kronor! Länge höll jag på med kuddar och plädar hit och dit och försökte rädda situationen men det blev aldrig riktigt bra.


Nu, ett par år senare, är jag kompis med soffan igen. Jag gillar till och med gult i inredning (jag gillar nämligen alla färger numera, vilken tur!). Men Den Gula Soffan är mer än en gul soffa. Det är vår soffa. Den Gula Soffan som förde in gult i vårt hem. Och i den sitter just nu en gubbe. Min gubbe. Gubben i Den Gula Soffan. (fast på bilden ser ni två små som visar sina alster; en mask och ett fågelbo. Och så ser ni färgen -kan ni fatta att "någon" trodde att vi hade beställt en grå klädsel).


M.



ANNONS
Av M. - 3 februari 2009 16:07



"Du har plats 96 i kön. Just nu är vi 48 handläggare som arbetar för att hjälpa dig."


Åh, vad jag har längtat efter detta! Inte att ha 48 handläggare på Försäkringskassan, utan att äntligen få veta vad min plats i kön egentligen är för en plats! Jag har alltid undrat om det är 3 eller 30 eller 300 personer som sitter och svarar på samtalen före mig när jag sitter och väntar och väntar.


Nu vet jag!


Oj, nu kom en tillbaka från kafferasten, nu är dom 49 handläggare som sitter och svarar... Och jag har plats 47 i kön. Om alla som pratar med FK nu lägger på samtidigt blir det min tur!!!


M.



ANNONS
Av M. - 3 februari 2009 12:54



Såhär låter det när barnen ska spela Wii Sports (spelet vi köpte för att det var så käckt att man kan spela tillsammans, alltså kul för alla):


"Vänta, vänta, såhär gör vi..."

"Jag VILL INTE"

"Jomen VÄNTA DÅ, du fattar inte"

"MEN JAG VILL INTE, JAG VILL OCKSÅ SPELA"

"Men du ska få göra allting SEN, efter mig"

"Jag vill spela NU!"


"Men hallå, han vill ju inte sitta och kolla, ni får ju spela tillsammans"

"Men han får göra allting SEN"

"Han vill spela golf"

"JAG FÅR INTE SPEEEELA"

"Jodå, vänta lite... HALLÅ! Han kan inte sitta där och vänta, nu får ni spela nått båda kan vara med på"

"Åååååh!!! Vi spelar väl din jävla golf då"

"Jag vill ha första fjärrkontrollen"

"Nej, den ska JAG ha"

"Nej, JAG SKA HA DEN"

"Jag blir ARG på dig!"

"AJ"

"Mamma, HAN SLÅR MIG"

"HAN BÖRJADE! Nu ska du få igen!"

"AAAAJ"


Skrik och bråk om handkontrollerna.


"FÖR HELVETE, NU LÄGGER NI AV!!! SPELA GOLF NU FÖR FAAAAN OCH HÅLL KÄFT!!! KÄFTEN!!!! JAG VILL INTE HÖRA ETT PIP FRÅN ER! NU SPELAR NI GOOOOLF!"


Och barnen knep ihop sina arga små munnar och spelade golf under tystnad. Lite senare kom det fram att Lillebror inte ville spela golf, han ville spela bowling...


M.



Av M. - 18 januari 2009 21:34



Vi var på Flärdcoop ikväll och botaniserade i kravhyllan. Där har dom bland annat grejer från Renée Voltaire.


Jag måste säga att jag beundrar henne. Och fasen vad jag ogillar henne! Hon har ett helt sortiment med knepiga grejer som matchar hennes filosofi. Jag blir provocerad av människor som påstår att det är så lätt gjort att laga mat från grunden och det går precis lika fort och blabla. Jag lovar att jag inte hade haft en chans i helvetet att göra egna fiskbullar från nån grund idag! Inte en chans!


Men jag önskar jag vore lite Voltaireharmonisk och självsäker... Men eftersom jag inte är det och aldrig kommer att bli det så blir jag provocerad.


Okej, hon har nog rätt och jag fel. Jag är dum och lat och hon är såklart bra (inte fan är det tvärtom, i alla fall). Jag borde lära av henne, ge henne en chans. Så jag fastnade i Voltairesektionen där i kravhyllan. Nämen titta! En massa produkter som gör det lätt att låtsas att man är medveten! Hampapastan skulle ingen i den yngre generationen här hemma ta i med tång... Tillslut köpte jag snabbmiso. Det lät ju trevligt: Snabbt och lätt, det är min melodi! Kanske nått jag kan dricka där i fönstret och titta ut i vintersolen och känna mig snygg och lycklig?


Uäck! Spott och fräs! Jag gillar inte miso. Jag ville, men det gick inte så bra. Sorry.


Jag kan tryggt fortsätta tycka att kvinnan är galen och att hon ljuger om att det är gott ;)


M.


Jo förresten! Sen när vi skulle gå ut från Coop visade det sig att det var värsta hightech med pratande maskiner! Maskinerna (6 st) pratade i mun på varann. Bakom oss var några som fastnat på "köpet kunde inte genomföras". Det var ett jäkla kacklande, haha! Vi ville bära potatisen för sig, men då ville inte maskinen låta oss fortsätta handla. Den vägde nämligen kassen och stämde det inte var det stopp! När vi skulle betala hade vi missat nått moment och en riktig människa kom till undsättning. "Hon förstår inte att ni vill betala med kort".


HON?


"Ja, det är ju en kvinnoröst" sa människan torrt. Min gubbe försökte skämta men människan tyckte bara det var jobbigt. Vi tog vår kasse av vågen, tog ut potatisarna och äpplena och pep iväg från coolaste mataffären i stan... Den med Voltairehyllan...

Av M. - 12 januari 2009 00:01



Jag är trött ikväll.


När jag och lillebror kom hem drösade jag ihop i hallen och grät. Först sa han "förlåt mamma". Han hade verkligen ingenting att be om ursäkt för och när jag övertygat honom om detta tröstade han mig -utan skuld eller obehag (hoppas och tror jag). Han bara tröstade. Vi kramades och kramades. Jag grät och berättade om hur underbar han är. Han satt hos mig på golvet i hallen bland våra kläder och skor och väntade. Kramade om mig och väntade ut mig.


Lilla gubben... Den lilla stora gubben är tre år, han!


Sen torkade jag tårarna och vi åt hans favoritmat. Sen badade vi. Sen fick han se sin favoritfilm. Det var bara han och jag.


Utan honom hade jag inte grejat kvällen. Tack du lilla att du finns!


M. -gråter en liten skvätt till



Av M. - 11 januari 2009 22:49



Det blir bara kaos. Sugar-rush och blodsockerfall. Upp och ner!


Idag var vi på en barnfest i Par Bricoles regi (vi går varje år, min pappa är med i PB). Ett verkligen jättefint kalas med bullfika, lotter med småvinster och högvinster (varje år vill jag vinna spabehandlingen, men det gör jag ju inte), orkester, ringdans på vacker parkett i både fyra och fem ringar kring jättegranen, uppklädda barn, pinnglass, kul cirkusföreställning med skön distans -allt i väldigt vackra kristallkronelokaler med gott om plats för sorlet att stiga upp, upp. Och så godispåse till alla glada barn.


Just det: Fika. Glass. Godis.


Sockertoppar. Sockerdippar. Yrväder växlar till sammanbrott. Det som ska vara så roooligt blir bara en kamp att ta sig igenom. Jag svettas runt med mina två fullkomligt stolliga små sammanbrott bland fötter, ben, hög musik och jättelånga trappor upp och ner. Massa folk -trehundra? Huvudvärk hela tiden. Så göra vi när vi -vaddå? Jag hör inte orden i sångerna. Jag hör inte vad barnen säger, storebror gallskriker med tårarna sprutande och lillebror pratar jättepyttetyst. Storebror förtvivlad för att jag har skällt ut honom, lillebror ont i magen (var det för att jag skällde på storebror?). Jättelååånga trappor till toaletten och toan var så himla ren att barnen höll på att kräkas av lukten av rengöringsmedel därinne. Men rent är det! Barnens morfar försvinner i myllret då och då för att dyka upp ibland, helt obekymrad och lugn. Jag behöver honom men han vet inte det.


Så skönt att till slut släppa iväg storebror från kalaset för att han skulle gå med arbetsknarkarpappan och se Pippi. Sen var det oerhört skönt att komma hem och bryta ihop i hallen.


Jag hatar socker. Senast igår förbannade jag socker. Det var en timme efter att storebror druckit en dricka: Kaoset var ett faktum. Vi flydde IKEA i panik, bara hivade det vi tänkt köpa och störtade ut genom kassorna och till bilen. En älskling som skrek av förtvivlan, en som ville soooova.


Jag har sagt att nu slutar vi med lördagsgodis. Ett jävla otyg är vad det är! I alla fall i vår familj. Gubben tycker att vi ska äta upp lussebullarna. Jag tycker att vi ska slänga dom. Han sover nu, intet ont anande. Nu går jag och slänger dom -och gömmer godiset.


M.



Av M. - 4 januari 2009 15:13



Idag noterade jag ordet "morgonfjärt" för första gången (det var storebror i familjen som sa det). Jag googlade och fick 173 träffar :)


Man lär sig nått nytt varje dag!


M.



Av M. - 4 december 2008 16:43



Vi följer julkalendern i TV. Självklart har vi inte bara en kalender, vi har två! Två exakt på pricken likadana kalendrar. Det gäller att ligga steget före, va...


Haha, trodde jag! Idag tog slaget om julkalendrarna ordentlig fart. Från att ha varit lite trött gny från lillebror blev det idag stort bråk här angående vilken kalender som är vems!


Jag började ta fajten lugnt och pedagogiskt (tyckte jag själv) med att påpeka att jag inte var så intresserad av vilken kalender som var vilken och att dom fick gå och prata om saken med nån som är intresserad, förslagsvis ett syskon... Detta ett antal gånger. Sen hör jag skrik och gap, rytanden från sammanbitna små munnar som kan tolkas som att striden om kalendrarna har gått till handgripligheter. Mycket riktigt! Änglarna slet kalendrar från varann, kastade iväg och sprang ylande omkring efter varann och vevade.


"Herregud, vad är det med er?" skrek jag då pedagogiskt. "Dom är ju för fan likadana!"


"Neeej" vrålade storebror med eftertryck. Det visade sig att han hade färglagt den ena julkalendern. Lillebror försöker öppna luckor på en av kalendrarna -jag vet fortfarande inte vilken av dom fast jag har ett vagt minne av att jag har tejpat på luckorna igen, får kolla sen vilken det var... Dom är i alla fall inte likadana.


Jag fick ju kapitulera, såklart. Julkalendrarna är väldigt olika.


Fast även om storebror ju hade helt rätt och bråket sålunda var helt berättigat så har sötnosarna (vid sidan av datorförbud) nu julkalenderförbud. Den stränga mamman med nerver av finaste silke har nu bestämt att julkalendrar tar vi bara fram när vi ska se eländet på TV. Snacka om sanktioner, va!


Tur att vi inte har egenhändigt tillverkade julkalendrar (som jag hade när jag var barn) för då hade det varit julkalenderkonfetti överallt här.


M.



Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se